Åka buss

(Jag har fått litet feedback över att jag skriver för dålig svenska, så jag skall denna gång försöka skärpa mig litet. Och fast högsvenska smakar illa i min mun, så är det läseskarans önskan som är min lag. Vi får se hur det gar, alltså går menar jag!)

Har du någongång åkat buss? Det har jag. För de mesta ha det gått bra, men ibland litet sämre. Och nu tänker jag inte på lokaltrafiken utan fjärrtrafiken. Tänk dig följande scenario:

Du stiger på vid ena ändhållplatsen. Sjunker ner på bänken. Söker en bekväm ställning. Håller väskan i famnen för att verka vara artig, inte reservera den andra sittplasten. Bussen verkar än så länge halvtom. "Bra, då får man sita i lugn å ro", tänker du då bussen skakande sätter sig i rörelse.

Så har du den där ena kritiska punkten kvar, den sista hållplatsen före bussen kör upp på motorvägen och du har typ en timme framför dig före bussen eventuellt stannar nästa gång. Tre passagerare verkar vänta på bussen och det är typ elva lediga platser i bussen, å då alltså en bredvid dig själv.  Med 73% sannolikhet får du sitta ensam. Men då du dessutom sitter ganska långt bak i bussen, den brukar fyllas på framifrån, så är det så gott som säkert att du får njuta och sitta ensam för dig själv då bussen mjukt rullar fram på motorvägen.

Första passageraren sätter sig på andra raden. Andra passageraren likaså. Det ser bra ut. Och då den tredje sätter sig på den fjärde raden är triumfen fullständig! Tills. Du undrar varför bussen inte åker redan iväg. Det visar sig att ännu en passagerare är på väg in i bussen! Och snart klarnar det varför det tar så länge för den manliga passageraren att komma in i bussen. Han är kolossal!

Efter att han har betalat, så hasar han sig framåt i bussen. Han kommer allt längre bak i bussen. Du försöker blåsa upp dig själv likt en brunstig kossa på vårbetet. Du stirrar argt på det uppseglade hotet i horisonten. Signalerna du skickar går inte att misstolka. "Kom för faan också inte och sitta bredvid mig! Gubbjävel!". Men nej! Som en hjälplös val sköljs upp på en sandstrand, landar gubbjäveln bredvid dig!

Med andra (mindre) medpassagerare brukar det gå att dela på stjärterummet såpass väl, att alla beröringspunkter effektivt elimineras, men med denna person är det verkligen mission impossible! På en mikrosekund är det totalkontakt. Den osynliga gränsen skrids över på alla fronter. Och viker du en tum, flyttar litet sådär nätt din arm bort från den andra personen, så tar det igen en mikrosekund och allt vunnet neutrala utrymme är förlorat.

Du försöker bli mindre och mindre. Vrider på dina ben för att på någotvis få en anständig sittställning. Men inget hjälper. Och för allt i världen. Gör inte det misstaget att du svänger dig helt och hållet med ansiktet mot fönstret, för då kan det hända att ditt ansikte trycks rakt mot fönsterrutan. Och så sitter du där, med din stora mot fönstret upptryckta fiskmun ser du ut som en flundra, och blänger ut genom fönstret den följande timmen.

Och som om inte det skulle räcka. Du finner också ganska snabbt orsaken till varför gubben är så stor. Han älskar gräddad vitlökspotatis i kopiösa mängder! Och det verkar som om han avnjutit tre lådor med vitlökspotatis till frukost. Så du sitter där instängd mot rutan och börjar dessutom må dåligt av stanken!

Det är vid sådana här tillfällen som man börjar undra på vad Mahatma Gandhi skulle ha gjort i samma situation. Stigit upp och frivilligt stått i en timme? Givit goda råd över hur mannen eventuellt kunde ändra på sina livsvanor? Eller kanske rekryterat mannen för nästa demonstration? Jag skulle vilja se de kravallpoliser som skulle bära iväg med honom!

Eller skulle han ha gjort det som jag helst av allt skulle vilja göra? Vänta på det där ena bekanta stället under färden, då bussen kör in i den där ena gropen och lätt skakar till, och sedan just vid exakt tidpunkt ge en lätt knuff i sidan, så gubben skulle trilla ut i gången?

Om du sedan är på långfärdstur. Typ 1000 kilometer med samma gäng hela tiden. Och så då det blir paus ser du din chans. Din bredvid-vän blir pissnödig och du ser till att låsa in honom på toaletten. Men gissa bara, om den annars så dementa busschaffisen, märker det hela då han just skall köra iväg utan din vän. För bussen lutar inte mera och sånt märker även dementa chaffisar. Och så får du vänta i 20 minuter tills vännen din blir räddad och så sitter du där igen.

Det som skulle bli en lugn stund med inre harmoni blir ett totalfiasko! Men det är väl trots allt så med den här saken som med så många andra, det gäller att se det positiva i det hela. Du behöver inte frysa. Blir det en kollision har du en egen personlig krockdyna (om du mot förmodan överhuvudtaget rör på dig då bussen stannar). Och vem vet? Främligen kan bli en vän för livet efter att ni suttit fastklämda i varandra i 1000 kilometer och till sist börjar prata med varandra. Det gäller att se chanserna och utnyttja dem!

Ha en bra dag och älska era medpassagerare, stora som små!

Greger

Ps. Måste ännu här i slutet påpeka att jag inte har något mot överviktiga människor. De är ofta gladare och trevligare än medelmåttan, för att inte tala om de där vissa trådsmala träningsgalningarna vars enda orsak till att le är att de då eventuellt bränner några futtiga kalorier. Var och en bär sin egen kropp! MEN låt mig sitta i fred i bussen! :)