Brobyggi å vaarma korvar

Folki ha tii opa fejsbookin liite uundra kvar man ha vari på siistone.

He ha vari eit aikadi ääventyyr man ha var mee åm, men kveit int åm man eens täcks berät, troor int opa he sjölv ens, så man får väl dra opa me ein löögn tå.

Man kan ju tå säga fast at he giick slik här:

Jo, täär kva man på väägin heim å sku yvi åån. Men sidu nääi. He giick int. He va stop tii vi Mannerheimgatåns bro. Å int haar man ju föruut heller havi någå bråått. Så man tänkt tå at, nu kan man ju väänta. Hu längi kan he nu taa?

Så man kventa, å man kventa. He blee kaalare. Å he börja ti regna vareend daa. Å så kventa man å kventa. Tils ein da ein bisi kåm å saa.
- "Kva kväntar tu opa?".
- "Nå ti sliip yvi åån".

Så sa han
- "Kveit tu int at broon e stängi tils Luciadaan?".

Å he viist man ju int. Ja börja til å mee liite gråta. Hu ska man hin heim ti moore nu tå? Bisin giissa at alt int sto rät til (å nu talar ja int om järnkontoore), så han sa:

- "Kan tu int ta Alexandersgatans bro i ställe?".

Å tå sa ja.
- "Kva säär tu? Alexandersgatans bro? Kvar e sån?".

Å så viisa han tii moot åån. Å tammetuusan. Ti va ju ein nyyer bro! Int had nåån säji he ti me int. Så man fick styyra Maseyn mot nyyer broon. Å kva ten va fiiner.

Så ti Liiidl å kööpa liite tyyska korvar, å så heim tibaaks. Å nu ha ja saatt bastun ti värmas, tänker ita korvana me moore, å midans ja väntar, tänkt ja skriiv liite hii opa bloggn!